Den svåra konsten att odla bönor

 Bland alla andra fröer köpte jag under våren en påse med borlottibönor. Vid Kristi Himmelsfärd petade jag ned dem i jorden på kolonilotten. Kanske var det något för kallt i jorden för det tog bönorna, de som verkligen grodde, en evärdlig tid att komma upp. Någon böna plockades dessutom upp till ytan av något eller någon, förmodligen en fågel. 

Jag hade sått två långa rader. De unga plantorna i den ena var små och taniga, möjligen delvis angripna av samma insekter (tvestjärtar) som de nyplanterade dahliorna. I den andra raden något längre bort var de däremot välutvecklade och ståtliga men få. I första raden klarade två av groddarna aldrig av att lyfta sina blad ur jorden utan stod endast där som två stora gröna märlor. Så jag petade ned de bönor som var kvar i påsen i de tomma mellanrummen i båda raderna. Och dessa bönor grodde snabbt. Förmodligen för att det var varmare både i jorden och i luften. 

Pigg böna invid pinne

Så följde några idylliska dagar där de unga plantorna växte. Men säg den lycka som varar för evigt. En dag hade kolonilotten fått besök av rådjur som toppat av en stor del av bönorna. De hade inte kommit åt de bönplantor som stod precis vid en tjockare pinne. 

Toppad böna

Vad har jag lärt mig av detta?

• Om du ska så på friland, vänta tills jorden är tillräckligt varm.
• Sätt alltid en grov pinne bredvid plantan så att rådjuren får svårare att komma åt plantan!