Utsocknes äga ej tillträde

Med en slags förundran har jag dels noterat släppet av en statlig utredning om en svensk kulturkanon, dels reaktionerna på innehållet. Det har också fått mig att reflektera över vad som kan kallas svenskt. 

Till att börja med är det uppenbart att detta är ett politiskt korrekt dokument avsett att motverka den splittring som präglar Sverige av idag. Fler än jag har noterat att civilrätt, dvs. de rättsregler som reglerar förhållandet mellan enskilda, saknas. I stället är det förhållandet mellan den enskilde och statsmakten som lyfts fram. Den massiva offentligrättsliga lagstiftningen av idag må på gott och ont kunna betraktas som ett svenskt kännetecken men vi har hundratals år av civilrätt och olika samfälligheter som präglar oss uppväxta i landet än idag. Och den tilltagande splittringen, kan den inte i själva verket delvis ha sin orsak i mekaniskt verkande offentligrättsliga lagar i stället för mänsklig samverkan. 

Som född i början av 60-talet föddes jag in i en brytningstid. För mina föräldrar var det självklart att hjälpa syskon med lantbruk, deklarationer och vad det vara må. Släkt och vänner kom till oss i deklarationstider för båda mina föräldrar var vassa på siffror och affärer, och vi for runt i skördetid, för att resa takstolar och mota kalvar. Och så alla dess kalas! Bröllop, dop, begravningar och annandagskalas. 

Sen kom den sociala ingenjörskonsten. 

I dagens DN skriver biståndsminister Benjamin Dousa ett inlägg i debatten runt en kulturkanon. Han upplever att han knuffats ut från något han velat tillhöra av Jessica Stegeruds tweet om att det var talande att en svenskfödd kurd och en perser debatterade en svensk kulturkanon. Visst kan man om man vill tolka Stegeruds uttalande som en exkludering men man kan också tolka det inkluderande för att det inte vitsen med denna kanon att den ska kunna inkludera, inte exkludera. 

Dousa skriver att han ansträngt sig för att få höra till men att det nu gått upp för honom att det finns saker han inte kan påverka som gör att han aldrig kommer att höra till. Den förment öppna svenskheten framstår inte längre som så öppen. Det Dousa har upptäckt är skillnaden mellan att ha anor generationer tillbaka och att etablera sig som ny i ett socialt sammanhang, i detta fall som svensk.

Det talades under min barndom och uppväxt om hur det i vissa trakter och socknar krävdes att släkten bott i tre generationer för att man skulle bli accepterad. För vissa var det en självklarhet. Andra såg det som generationer av utanförskap. Jag har själv, bördig från Södermanland, upplevt att dörrar stängda för andra öppnades när jag sade vems dotter jag var och därmed ägde tillhörighet. Jag har också upplevt det utanförskap det kan innebära att byta trakt. Denna avoghet gäller således inte bara människor från andra länder. Det kan gälla alla utsocknes. Mot detta fenomen hjälper inte den mest vördnadsvärda kulturkanon.