Aborten och Livet

Som ung kvinna gick jag en längre sjukvårdsutbildning där det ingick fem veckors praktik på gynekologisk operationsavdelning. Jag medverkade bland annat vid akuta kejsarsnitt, planerade kejsarsnitt, operation av utomkvedshavandeskap, framfallsoperationer, undersökningar och aborter. Ett par dagar i veckan sparades de sönderhackade och blodiga fostren för forskning. Övriga dagar föll det på min lott att hälla ut resterna av det som kunde ha varit ett liv i sköljen. Jag tog helt enkelt den stora sugflaskan, vände den upp och ned, och spolade ned små, små bitar av navelsträng och andra smådelar i den stora vasken. Det jag kände var en stor sorg och en motvilja samtidigt som den enskilda kvinnans livssituation mycket väl kunde vara sådan att en abort är den bästa utvägen i stunden. Och vem var väl jag att döma. 

Inför det nyligen genomförda valet till EU-parlamentet gick Justita et Pax, ett råd som ska ge biskopen stöd i frågor om den katolska socialläran, ut med en uppmaning för oss katoliker att rösta blankt i valet om vi inte kunde finna ett parti som valde att förbjuda abort. Det senare är ju svårt i Sverige. Uppmaningen hade ett mitt tycke totalitärt anslag som jag vände mig emot. Jag tror de allra flesta kvinnor hellre skulle välja livet och sitt barn än en abort. Så jag röstade på Miljöpartiet. Utan en fungerande miljö finns vi i alla fall inte.

Den 10 juni 2024, efter valet, publicerades en kort artikel författad av kardinal Anders Arborelius (tillika biskop), skriven i Rom den 6 juni 2024 dvs. innan valet. I artikeln ges en mer nyanserad bild av det önskade engagemanget i abortfrågan. Justita et Pax artikel refereras som ett "drastiskt" budskap. Kardinalen pekar bland annat på möjligheten att "försöka skapa bättre möjligheter att hjälpa dem som i svåra situation behöver stöd för att låta det väntande barnet få födas till livet". En så fin tanke! 

När min äldsta dotter gick ut högstadiet hade en av hennes vänner nyss fött sitt första barn. Hon kom med sin mamma, sina yngre syskon och sitt eget barn i en barnvagn till skolavslutningen. Alltjämt var det uppenbarligen en skam att föda barn så ung för det hade bildats en ring tömd på människor runt dem. Jag häpnade. Jag stegade därför rakt igenom den osynliga no-go-zonen och fram till min dotters väninna och gratulerade henne. I vagnen låg en givetvis bedårande liten bebis. 

Det här med abort och livet, det handlar inte bara om tillgången till sjukvårdens sugflaskor alternativt de illegala aborternas strumpstickor utan om hur vi alla bemöter varandra. Låt oss hjälpas åt!